Jag går ut, sa mitt museisällskap, liksom i förbifarten medan hon lämnade rummet, och jag förstod henne.
Att stå i ett svagt belyst utrymme där väggarna är fyllda av ett urval av Rothkos trettio Seagram murals fyller betraktaren med en dov känsla av att inte kunna undkomma, även om man så önskade. För att hantera det krypande obehaget positionerar man sig så att dörren ständigt finns i periferin då man navigerar golvytan framför målningarna. Känslan är påtaglig, den av att ha fastnat inuti en främmande kropp, inlåst i de rör där tankar åker, instängd i en själens behållare. Fast, inser man, där finns inga tankar och ingen själ, bara rödbrun koagulerad färg som runnit eller torkat på duken i klumpar. Ägarna till The Four Season Restaurant fick aldrig de dukar i muralmålningsstorlek de hade beställt av Rothko. Han skänkte dem till Tate istället.
”Power is not an institution, and not a structure; neither is it a certain strength we are endowed with; it is the name that one attributes to a complex strategical situation in a particular society.” Michel Foucault
Mark Rothko´s Seagram Murals, In the Studio, Room 3, Tate modern, London.
